Nederlag...

Okej, jag måste erkänna mig besegrad.
USA har avväpnat och besegrat mig. Jag ligger blodig och döende på slagfältet.
Jag ska åka hem. Nu är det bestämt.
Jag vill inte vara här och jag har egentligen inte velat det under väldigt lång tid.
Jag har bara inte lyssnat på mig själv. Och det har jag passat på att göra nu (jag älskar tajming).
Men förhoppningsvis kan jag börja NV07 igen och att allt kan gå tillbaka till det normala.
Jag känner mig hemsk, svag och dum men det här känns ändå rätt. USA var inte min grej, det var min gerj för 3-5 år sen men jag har utvecklats och förändras. Jag vill inte vara här och jag kommer inte stanna här.
Imorgon får jag vet lite mer förhoppningsvis. Kanske ett datum. Men en reträtt är kommande inom en snar framtid.
Bara så ni vet: Jag kommer hem.
<3

Har ni pizza i Sverige?

Hej och hå,
Här kommer ännu en hälsning från er lilla utvandrare. "Lilla" för att jag verkligen känner mig liten i flera aspekter. För det första så kan jag ju redan bekräfta "fetmamyten" (om det ens behövs). Oboy, det finns en heeel del Feta människor här. Det känns som att jag kan bli nedtrampad när som helst!
För det andra så känner jag mig som en 8-åring igen, och jag kommer nu mera se på 8-åringar med mycket mer respekt! Det känns som att jag bara släppts ner i en helt främmande civilisation och jag förstår inte mycket, om ens något.
För det tredje så är min största önskan just nu en famn. En varm famn som jag kan krypa in i, omslutas i, gråta i och somna i. Jag på ett sätt önskar att jag var liten igen.

Det här är tuffare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Visst, jag visste att Sverige och USA var annorlunda men inte att de var som månen och mars. Så mycket nya intryck! Så mycket konstigheter. Jag har läst på lite sen sist (med mitt överannalyserande sinne så borde ni inte bli förvånade) och jag verkar lida av symtomen till vad som kallas en kulturchock. Jajjemen allihopa. Och det är Inte, ur någon som helst vinkel, kul! Snarare panikartat. Jag får som panikångest några timmar varje dag då alla tankar blir otroligt starka och oundvikliga.
Det känns lite som att alla ljuger för mig. Jag litar inte på mina vänner när de säger att de kommer finnas där när jag kommer hem, jag litar inte på min pappa när han säger att familjen kommer att finnas där när jag kommer hem och jag litar inte på Hjalmar när han säger att han kommer att finnas där när jag kommer hem. Stackars vänner, familj och Hjalmar. Vad mer kan de göra än upprepat lova och lova och lova att de lovar. Jag SKA tro på det, jag VILL tro på det. Snart gör jag nog det, men fram tills dess: Förlåt och snälla, stå ut med mig, fortsätt övertyga!

Ännu ett låångt inlägg, förlåt till er rastlösa, men jag måste bara berätta om människan jag träffade idag: Katie. Hon fyller 18 i år och kommer att vara junior precis som jag, vi kommer att ta samma buss till skolan på morgonen och hon bor tvärs över gatan från mitt hus. "Fan va bra" var min första tanke men tji fick jag! Ojojoj, vilken karaktär. Hon Skrämde Skiten Ur, den redan livrädda, Amanda! Hon sa i princip att alla som gick i Zephyrhills High School är idioter som mobbar alla så fort de får en chans. Hon sa att jag skulle hålla mig till henne och hennes grupp (som förövrigt ses som lite av gother på skolan) hon sa föräkrande saker som att "de ser efter varandra", "de har varandras ryggar". Herregud! Sen sa hon att jag skulle undvika alla sportsfånar och istället för att umgås med människor i caféterian skulle jag sitte lite enskilt och hålla mig för mig själv, då skulle ingen lägga märke till mig och i och med det inte mobba mig.
Hon sitter där och matar mig med skrämmande information samtidigt som hennes lillasyster sitter bredvid mig och kastar frågor på mig som "mamma säger att du kommer från en Väldigt annorlunda kultur, så du är väl ganska konstig?" eller "har ni pizza i sverige?", "Har ni biografer i Sverige".
Så, om jag sta ta Katies information som sann och riktig (vilket jag faktikst inte ska) så ska Zephyrhills High School ses som ett fängelse, med galna interner och små gäng som "ser efter varandra". Herregud! Hon får ursäkta om jag kanske bestämmer mig för att se mig om efter lite alternativt umgänge.

Jag mår bätte just nu för stunden men jag räknar med att jag kommer må dåligt ett tag imorgon också och att det kanske kommer fortsätta så ett tag. Men jag lär mig långsamt att hantera det. Imorse t.ex. så vaknade jag först (jag går fortfarande på Sverigetid) och jag gillar absoult inte att vara ensam när jag mår dåligt så jag drog på mig badkläderna och tog några ursinniga vändor i poolen, ganska nice terapi va? Men det hjälpte. Jag har sagt till mig själv att det ska jag försöka göra så fort jag måste få tankarna på annat. Antagligen kommer ni att få hem en väldigt vältränad Amanda igen om 10 månader. Om det fortsätter såhär menar jag.

Fortsätt höra av er, ni hjälper mig mer än vad ni någonsin anar!
Jag älskar Er, tack för att ni finns!

Upp och ned, ner och upp...

Jag mår inte så bra just nu, tyvärr. jag känner mig väldigt ensam och den saknad jag känner efter allt är enorm! jag fattar inte vad jag gör här just nu...
Det är varmt, för varmt! Ich inomhus är det nästan för kallt! Jag är trött och eftersom att klockan är snart halv 11 hos er men bara halv 5 här så måsta jag hålla mig vaken en massa timmar till!
Jag känner mig otroligt ensam och det känns som att mitt liv har gjort slut med mig...
Men det är ju jag som valt det här. Var det rätt val då? Jag vet inte just nu om jag ska vara riktigt ärlig...
Igår när jag kom hit och lite på vägen kände 90% av mig att jag bara ville vända och åka hem igen, idag länner ungefär 75-80% av mig den känslan, jag hoppas att den siffran fortsätter att mindska... Men det här är blytungt just nu.

Jag var i min nya skola idag och valde ämnen för året. Okej, förbered er på att kanske bli lite avundsjuka. Mina val: Engelska och amerikansk historia (det var ju ett måste), psykologi 1 och 2, en lätt spanskskurs, drama och gitarr. Ja, var är matten, kemin och allt det där andra jobbiga? Inte i mitt schema i alla fall ;)

Okej, just nu är inte allt tipp topp men jag hoppas på framtiden. lästa precis de kommentarer jag fått och mådde genast lite bättre, maila mig snart för när jag hös av er känns allt bättre!

Vi hörs!

Älskar Er!

Vad håller jag på med?

Åh herrejävlar!
Vad har jag egentligen gett mig in på!? Vem bestämmer sig för att lämna ett Bra, Kul och Fint liv och åka till någonting helt okänt? Ibland undrar jag om jag verkligen är bra för mig själv...
Börjar få lite resefeber nu... Vaknade tidigt imorse och kunde inte riktigt somna om, jag kände en ångest inombords, en stark oro över hela det här spektaklet. Lite den där "Vad håller du på med" -känslan.
Men nu när jag tittar ut genom fönstret (det regnar) och jag ser mig omkring här hemma och i Norrtälje så känner jag det i mig igen. Den lilla äventryaren som bor innuti knackar på igen och den lilla filuren har Inte resefeber, det kan jag garantera! Det här är en dröm som jag haft länge, riktigt länge och drömmar går som bekant inte alltid i uppfyllelse, den här har gjort det... Så egentligen vet jag inte varför jag tvekar. Eller jo, jag vet. Det är för att jag åker ifrån ett gäng underbara vänner, en jättefin familj och en omänskligt fin pojkvän, Jag älskar dem allihop! Er allihop! Det är det som kommer bli svårast, att sakna er mina älskade! Men det gissar jag kommer skina egenom mina framtida inlägg, annars vore den ju konstigt.

Nu ska jag ner på stan och köpa de sista små penalerna inför min lilla resa.

Ni hör av mig!

Greetings from Amanda!

It's all about us

This is Amandas future blog where she will post words about her life in Florida.

We will miss her... Kisses and hugs from her best friends!