Vill du starta om?

Nu börjar vi om. Vill du starta om datorn? Vill du starta om livet? Ja. Klick. Klart. Som glas.

Jag är i alla fall hemma igen och nej, jag ska inte åka tillbaka. Jag är här för att stanna.
Vad var det som var fel undrar ni. Jag tänker ge er en ytlig förklaring som kommer att lämna lika många obesvarade frågor efter sig som Hans och Greta lämnade brödsmulor, men det är allt ni får så lev med det!
Det jag kan ge som förklaring till de så hastigt ändrade planerna är att människor, eller i alla fall jag, förändras. Dagar, månader och år glider inte förbi sådär omärkt som man kanske kan tro. De sätter sina spår. De formar en som ett barn formar modellera (till en färgglad och abstrakt klump). Det är den stora men ack så simpla förklaringen. 5 år förändrade mig, gav mig andra perspektiv, mål och visioner. Min tajming att inse det kan ju ifrågasättas men jag åberopar rätten att fela som människa. Mitt USA-äventyr blev lite av en Jag-kom-Jag-såg-Jag-kom-till-insik-Jag-åkte-hem saga. Visst, Caesar kanske gjorde det lite snyggare men vafan, jag är ingen romersk diktator (än) bara en simpel, förvirras och abivalent flicka. Jag tyckte jag gjorde det skapligt.
Men jag vill bara be om ursäkt till alla er som blev besvikna, på alla sätt. Jag var bara tvungen att göra det såhär, och nöden har som bekant ingen lag men förlåt ändå till alla som kände det där lilla stinget av besvikelse, Det var inte min mening.

Vidare: vad händer nu? Inte en blekaste. Men jag ler när jag tänker på framtiden. Den ser ljus ut från där jag står. Jag känner mig redo att tampas med Höst och Vinter, jag känner mig redo att ta mig an NV, skolan och allt vad det innebär. Jag är redo att ta mig an livet. Jag känner en lust, ork och glädje som jag inte haft på väldigt länge. Nu är det dags att börja forma mitt eget liv, se en längre avlägsen framtid. Planera den, drömma om den men framför allt, njuta av den! Och njuta av Nu, idag, precis här!
Varför känns det som att jag står och predikar?
Haha, det känns lite som att jag skulle hata, verkligen Hata, mig själv om jag hade läst det här för några månader den. Jävla optimist hade jag tänkt. Och jag gissar att det nu säkert finns andra som tänker ungefär i de banorna, Jävla optimist, gå och Dö. Men jag önskar er allt gått och hoppas att ni, liksom jag, en dag blir frälsta av Det Luddiga,Glada och Gulliga! You Got To Have Faith, eller hur?

Nu tycker jag att vi har börjat om lite. Ni lade märke till namnbytet hoppas jag? Inte jättesnygg layout än, men jag måste komma åt min egen dator för att kunna gör något åt den saken så ta't lugnt, det är på gång. Men ja, jag vill just nu se mig som en pärla. För pärlors yta blir bara vackrare ju hårdare och vårdslöst den behandlas. Och det är det jag tror på: Det som inte dödar dig gör dig starkare. Kanske till och med vackrare (Det kan vi ju i alla fall hoppas på ^^).

Nu känner jag mig redo att tampas med resterande del av denna måndag men jag kommer tillbaka, var så säkra!

Nederlag...

Okej, jag måste erkänna mig besegrad.
USA har avväpnat och besegrat mig. Jag ligger blodig och döende på slagfältet.
Jag ska åka hem. Nu är det bestämt.
Jag vill inte vara här och jag har egentligen inte velat det under väldigt lång tid.
Jag har bara inte lyssnat på mig själv. Och det har jag passat på att göra nu (jag älskar tajming).
Men förhoppningsvis kan jag börja NV07 igen och att allt kan gå tillbaka till det normala.
Jag känner mig hemsk, svag och dum men det här känns ändå rätt. USA var inte min grej, det var min gerj för 3-5 år sen men jag har utvecklats och förändras. Jag vill inte vara här och jag kommer inte stanna här.
Imorgon får jag vet lite mer förhoppningsvis. Kanske ett datum. Men en reträtt är kommande inom en snar framtid.
Bara så ni vet: Jag kommer hem.
<3

Har ni pizza i Sverige?

Hej och hå,
Här kommer ännu en hälsning från er lilla utvandrare. "Lilla" för att jag verkligen känner mig liten i flera aspekter. För det första så kan jag ju redan bekräfta "fetmamyten" (om det ens behövs). Oboy, det finns en heeel del Feta människor här. Det känns som att jag kan bli nedtrampad när som helst!
För det andra så känner jag mig som en 8-åring igen, och jag kommer nu mera se på 8-åringar med mycket mer respekt! Det känns som att jag bara släppts ner i en helt främmande civilisation och jag förstår inte mycket, om ens något.
För det tredje så är min största önskan just nu en famn. En varm famn som jag kan krypa in i, omslutas i, gråta i och somna i. Jag på ett sätt önskar att jag var liten igen.

Det här är tuffare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Visst, jag visste att Sverige och USA var annorlunda men inte att de var som månen och mars. Så mycket nya intryck! Så mycket konstigheter. Jag har läst på lite sen sist (med mitt överannalyserande sinne så borde ni inte bli förvånade) och jag verkar lida av symtomen till vad som kallas en kulturchock. Jajjemen allihopa. Och det är Inte, ur någon som helst vinkel, kul! Snarare panikartat. Jag får som panikångest några timmar varje dag då alla tankar blir otroligt starka och oundvikliga.
Det känns lite som att alla ljuger för mig. Jag litar inte på mina vänner när de säger att de kommer finnas där när jag kommer hem, jag litar inte på min pappa när han säger att familjen kommer att finnas där när jag kommer hem och jag litar inte på Hjalmar när han säger att han kommer att finnas där när jag kommer hem. Stackars vänner, familj och Hjalmar. Vad mer kan de göra än upprepat lova och lova och lova att de lovar. Jag SKA tro på det, jag VILL tro på det. Snart gör jag nog det, men fram tills dess: Förlåt och snälla, stå ut med mig, fortsätt övertyga!

Ännu ett låångt inlägg, förlåt till er rastlösa, men jag måste bara berätta om människan jag träffade idag: Katie. Hon fyller 18 i år och kommer att vara junior precis som jag, vi kommer att ta samma buss till skolan på morgonen och hon bor tvärs över gatan från mitt hus. "Fan va bra" var min första tanke men tji fick jag! Ojojoj, vilken karaktär. Hon Skrämde Skiten Ur, den redan livrädda, Amanda! Hon sa i princip att alla som gick i Zephyrhills High School är idioter som mobbar alla så fort de får en chans. Hon sa att jag skulle hålla mig till henne och hennes grupp (som förövrigt ses som lite av gother på skolan) hon sa föräkrande saker som att "de ser efter varandra", "de har varandras ryggar". Herregud! Sen sa hon att jag skulle undvika alla sportsfånar och istället för att umgås med människor i caféterian skulle jag sitte lite enskilt och hålla mig för mig själv, då skulle ingen lägga märke till mig och i och med det inte mobba mig.
Hon sitter där och matar mig med skrämmande information samtidigt som hennes lillasyster sitter bredvid mig och kastar frågor på mig som "mamma säger att du kommer från en Väldigt annorlunda kultur, så du är väl ganska konstig?" eller "har ni pizza i sverige?", "Har ni biografer i Sverige".
Så, om jag sta ta Katies information som sann och riktig (vilket jag faktikst inte ska) så ska Zephyrhills High School ses som ett fängelse, med galna interner och små gäng som "ser efter varandra". Herregud! Hon får ursäkta om jag kanske bestämmer mig för att se mig om efter lite alternativt umgänge.

Jag mår bätte just nu för stunden men jag räknar med att jag kommer må dåligt ett tag imorgon också och att det kanske kommer fortsätta så ett tag. Men jag lär mig långsamt att hantera det. Imorse t.ex. så vaknade jag först (jag går fortfarande på Sverigetid) och jag gillar absoult inte att vara ensam när jag mår dåligt så jag drog på mig badkläderna och tog några ursinniga vändor i poolen, ganska nice terapi va? Men det hjälpte. Jag har sagt till mig själv att det ska jag försöka göra så fort jag måste få tankarna på annat. Antagligen kommer ni att få hem en väldigt vältränad Amanda igen om 10 månader. Om det fortsätter såhär menar jag.

Fortsätt höra av er, ni hjälper mig mer än vad ni någonsin anar!
Jag älskar Er, tack för att ni finns!

Upp och ned, ner och upp...

Jag mår inte så bra just nu, tyvärr. jag känner mig väldigt ensam och den saknad jag känner efter allt är enorm! jag fattar inte vad jag gör här just nu...
Det är varmt, för varmt! Ich inomhus är det nästan för kallt! Jag är trött och eftersom att klockan är snart halv 11 hos er men bara halv 5 här så måsta jag hålla mig vaken en massa timmar till!
Jag känner mig otroligt ensam och det känns som att mitt liv har gjort slut med mig...
Men det är ju jag som valt det här. Var det rätt val då? Jag vet inte just nu om jag ska vara riktigt ärlig...
Igår när jag kom hit och lite på vägen kände 90% av mig att jag bara ville vända och åka hem igen, idag länner ungefär 75-80% av mig den känslan, jag hoppas att den siffran fortsätter att mindska... Men det här är blytungt just nu.

Jag var i min nya skola idag och valde ämnen för året. Okej, förbered er på att kanske bli lite avundsjuka. Mina val: Engelska och amerikansk historia (det var ju ett måste), psykologi 1 och 2, en lätt spanskskurs, drama och gitarr. Ja, var är matten, kemin och allt det där andra jobbiga? Inte i mitt schema i alla fall ;)

Okej, just nu är inte allt tipp topp men jag hoppas på framtiden. lästa precis de kommentarer jag fått och mådde genast lite bättre, maila mig snart för när jag hös av er känns allt bättre!

Vi hörs!

Älskar Er!

Vad håller jag på med?

Åh herrejävlar!
Vad har jag egentligen gett mig in på!? Vem bestämmer sig för att lämna ett Bra, Kul och Fint liv och åka till någonting helt okänt? Ibland undrar jag om jag verkligen är bra för mig själv...
Börjar få lite resefeber nu... Vaknade tidigt imorse och kunde inte riktigt somna om, jag kände en ångest inombords, en stark oro över hela det här spektaklet. Lite den där "Vad håller du på med" -känslan.
Men nu när jag tittar ut genom fönstret (det regnar) och jag ser mig omkring här hemma och i Norrtälje så känner jag det i mig igen. Den lilla äventryaren som bor innuti knackar på igen och den lilla filuren har Inte resefeber, det kan jag garantera! Det här är en dröm som jag haft länge, riktigt länge och drömmar går som bekant inte alltid i uppfyllelse, den här har gjort det... Så egentligen vet jag inte varför jag tvekar. Eller jo, jag vet. Det är för att jag åker ifrån ett gäng underbara vänner, en jättefin familj och en omänskligt fin pojkvän, Jag älskar dem allihop! Er allihop! Det är det som kommer bli svårast, att sakna er mina älskade! Men det gissar jag kommer skina egenom mina framtida inlägg, annars vore den ju konstigt.

Nu ska jag ner på stan och köpa de sista små penalerna inför min lilla resa.

Ni hör av mig!

Greetings from Amanda!

It's all about us

This is Amandas future blog where she will post words about her life in Florida.

We will miss her... Kisses and hugs from her best friends!