Har ni pizza i Sverige?

Hej och hå,
Här kommer ännu en hälsning från er lilla utvandrare. "Lilla" för att jag verkligen känner mig liten i flera aspekter. För det första så kan jag ju redan bekräfta "fetmamyten" (om det ens behövs). Oboy, det finns en heeel del Feta människor här. Det känns som att jag kan bli nedtrampad när som helst!
För det andra så känner jag mig som en 8-åring igen, och jag kommer nu mera se på 8-åringar med mycket mer respekt! Det känns som att jag bara släppts ner i en helt främmande civilisation och jag förstår inte mycket, om ens något.
För det tredje så är min största önskan just nu en famn. En varm famn som jag kan krypa in i, omslutas i, gråta i och somna i. Jag på ett sätt önskar att jag var liten igen.

Det här är tuffare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Visst, jag visste att Sverige och USA var annorlunda men inte att de var som månen och mars. Så mycket nya intryck! Så mycket konstigheter. Jag har läst på lite sen sist (med mitt överannalyserande sinne så borde ni inte bli förvånade) och jag verkar lida av symtomen till vad som kallas en kulturchock. Jajjemen allihopa. Och det är Inte, ur någon som helst vinkel, kul! Snarare panikartat. Jag får som panikångest några timmar varje dag då alla tankar blir otroligt starka och oundvikliga.
Det känns lite som att alla ljuger för mig. Jag litar inte på mina vänner när de säger att de kommer finnas där när jag kommer hem, jag litar inte på min pappa när han säger att familjen kommer att finnas där när jag kommer hem och jag litar inte på Hjalmar när han säger att han kommer att finnas där när jag kommer hem. Stackars vänner, familj och Hjalmar. Vad mer kan de göra än upprepat lova och lova och lova att de lovar. Jag SKA tro på det, jag VILL tro på det. Snart gör jag nog det, men fram tills dess: Förlåt och snälla, stå ut med mig, fortsätt övertyga!

Ännu ett låångt inlägg, förlåt till er rastlösa, men jag måste bara berätta om människan jag träffade idag: Katie. Hon fyller 18 i år och kommer att vara junior precis som jag, vi kommer att ta samma buss till skolan på morgonen och hon bor tvärs över gatan från mitt hus. "Fan va bra" var min första tanke men tji fick jag! Ojojoj, vilken karaktär. Hon Skrämde Skiten Ur, den redan livrädda, Amanda! Hon sa i princip att alla som gick i Zephyrhills High School är idioter som mobbar alla så fort de får en chans. Hon sa att jag skulle hålla mig till henne och hennes grupp (som förövrigt ses som lite av gother på skolan) hon sa föräkrande saker som att "de ser efter varandra", "de har varandras ryggar". Herregud! Sen sa hon att jag skulle undvika alla sportsfånar och istället för att umgås med människor i caféterian skulle jag sitte lite enskilt och hålla mig för mig själv, då skulle ingen lägga märke till mig och i och med det inte mobba mig.
Hon sitter där och matar mig med skrämmande information samtidigt som hennes lillasyster sitter bredvid mig och kastar frågor på mig som "mamma säger att du kommer från en Väldigt annorlunda kultur, så du är väl ganska konstig?" eller "har ni pizza i sverige?", "Har ni biografer i Sverige".
Så, om jag sta ta Katies information som sann och riktig (vilket jag faktikst inte ska) så ska Zephyrhills High School ses som ett fängelse, med galna interner och små gäng som "ser efter varandra". Herregud! Hon får ursäkta om jag kanske bestämmer mig för att se mig om efter lite alternativt umgänge.

Jag mår bätte just nu för stunden men jag räknar med att jag kommer må dåligt ett tag imorgon också och att det kanske kommer fortsätta så ett tag. Men jag lär mig långsamt att hantera det. Imorse t.ex. så vaknade jag först (jag går fortfarande på Sverigetid) och jag gillar absoult inte att vara ensam när jag mår dåligt så jag drog på mig badkläderna och tog några ursinniga vändor i poolen, ganska nice terapi va? Men det hjälpte. Jag har sagt till mig själv att det ska jag försöka göra så fort jag måste få tankarna på annat. Antagligen kommer ni att få hem en väldigt vältränad Amanda igen om 10 månader. Om det fortsätter såhär menar jag.

Fortsätt höra av er, ni hjälper mig mer än vad ni någonsin anar!
Jag älskar Er, tack för att ni finns!