Just nu sitter jag och funderar på om det inte vore bättre om Sverige hade diktatur i stället för demokrati. Det hade varit fan så mycket enklare att plugga in hur Sverige styrs då i alla fall. Men det är med styrelseskick kanske inte är något man ändrar över en natt... eller?
Samhällskunskaps "test" (my ass) imorgon och jag vill inte plugga! Jag kan fylla hjärnan med så mycket annat som är så mycket roligare! Jag skulle kunna sätta mig med gitarren och fortsätta knåpa, sen skulle jag kunna sätta mig med cellon och bli alldeles jättevarm om mina just nu jättekalla fingrar, jag skulle kunna fortsätta dansa mig varm Samtidigt som jag tar kort på mig själv, endast iförd mjukisdräkt, jag skulle kunna leka med mina pärlor och pärlplattor. Det finns SÅ mycket som jag skulle kunna göra! Vad ska jag göra? Jo: Plugga Samhällskunskap. Jag ska nog försöka fixa det där med diktatur under natten så kanske jag kan ägna resterande delen av min kväll åt pärlplattor och mjukisdansande!
Jag vill bara prata lite om Evighetsvägen (sen lovar jag att forstätta läsa om hur intressant Sverige styrs). Evighetsvägen är den jättelånga, jättetråkiga, jätteraka vägen vid vattnet när man går igenom parken. Där går jag [nästan] var eviga dag. Om vägar kunde prata, då skulle evighetsvägen ha otroligt mycket att prata om! Det är ju så att den här vägen är inte så särskilt trafikerad av fotgängare och det raderar alla min hämningar. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit när jag har gått där, hur många föredrag jag (högt) har dragit igenom, hur många förmaningar jag repeterat och önskat att jag kunnat ge till folk. Vem behöver en psykolog när man har en Evighetsväg? Inte jag i alla fall! Jag älskar den vägen lika mycket som jag hatar den!
Jag vill bara prata lite om Evighetsvägen (sen lovar jag att forstätta läsa om hur intressant Sverige styrs). Evighetsvägen är den jättelånga, jättetråkiga, jätteraka vägen vid vattnet när man går igenom parken. Där går jag [nästan] var eviga dag. Om vägar kunde prata, då skulle evighetsvägen ha otroligt mycket att prata om! Det är ju så att den här vägen är inte så särskilt trafikerad av fotgängare och det raderar alla min hämningar. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit när jag har gått där, hur många föredrag jag (högt) har dragit igenom, hur många förmaningar jag repeterat och önskat att jag kunnat ge till folk. Vem behöver en psykolog när man har en Evighetsväg? Inte jag i alla fall! Jag älskar den vägen lika mycket som jag hatar den!
Nej, vet ni vad, nu måste jag sätta igång på allvar med det här. Jag har ett Halv åtta hos mig att titta på, en middag att äta, en regering att störta, en diktatur att införa.
Så mycket att göra så lite tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar