2010!

Jaha, då var 00-talet avklarat och det gick väl rätt smidigt? Det är svårt att tänka sog at för 10 år sedan satt folk och bet på sina naglar och slet sitt hår i oro över vad det stora milleniumet skulle föra med sig. Nu kanske det här med 2010 känns lika spännande men det är ju tio år till. Det är det första hela deceniet jag har avklarat men snacka om att 10 år går fort, de riktigt flyger förbi.

Nyårsafton är ett spännande fenomen. Bara ordet får tusentals bilder att ploppa upp i huvudet på mig. Jag ser festklädda männikor, musik, raketer, bubbel, fin mat etc etc. Men egentligen hur många såna kalasnyår har man haft. Jag personligen har inte haft en enda. Varje år blir man alldeles jättetaggat inför den här dagen, dagen som är början på något nytt och som ger en en möjlighet att lämna allt som hörde förra årat till bakom sig. Men det yckas ju alltid, Alltis (i mitt liv i alla fall) dyka upp något som krossar de där bilderna i huvudet. Alltid. Men nu säger jag inte att nyår alltid är skit, tvärtom men den blir Aldrig som man har tänkt sig.
Det här året blir det jag, Hjalmar, min pappa och lillebror som fira. Och jag hoppas att det blir jättemysigt!

Nu är det bara vänta och se vad det nya året för med sig till oss, antagligen blir det ett till galet kärleksår, ekonomin blir spännande och för att inte glömma att det är slutspurten av gymnaiset nu. Ett jättespännande år tror jag att vi har framför oss.
Nu gäller det bara att samla mod nog att möta det.

Öppna ögon?

Jag känner mig lite grå. Inträngd i ett hörn. Jag är lite rädd. Mycket ängslig.
Jag har varit, är, naiv, blåögd. Är det bara mörkret som gör det eller är det bara mina blå öon som blir bruna igen? Jag ser mig omkring, jag ser på världen, dåtiden, nutiden, framtiden,i mitt rum, i mitt huvud, i mitt hjärta. Vad finner jag? Jag finner en alternativ sanning. En hemsk, mörk och elak sanning. En sanning som man kan gråta i timmar över men som inte kommer att försvinna för det. Det kan i alla fall vara en sanning, veta kan man ju nämligen aldrig. Och det vore skönt om den här bara visade sig vara ljug.
När jag ser på allt så blir en sak tydlig. Livet, det ljusa, vackra, glada livet kanske bara är en fasad. Ibland hör jag människor säga till mig att livets väg är kantat av tragedier. Tragedier som ska påminna oss om hur Bra vi har det eller som kanske visar oss hur vi Inte vill ha det. Att livets väg är en vacker landsväg som slingrar sig genom ett vackert landskap men gröna ängar, blå himel med vita sagomoln och en horisont som ger löften om lycka och lugn.
Fel. Fel fel fel fel.
När jag ser runt så får jag känslan av att livet är tragedier kantade av lycka.
För tragedierna som händer är inte bara små saker som misslyckade prov, tjafs och borttappade saker. De är så mycket mer. Så mycket större. Det är svek från alla möjliga håll och världar, smärta både in- och utifrån. Lyckliga saker är inte stora. Oftast inte. De är just de där småsakerna som man ska vara så uppmärksam på och som man måste lära sig se. Men i Den stora vågskålen, vad väger egentligen tyngst? Egentligen.

Usch, jobbiga tankar som inte hjälper en någonstans.
Jag vill vara glad, blåögd och naiv, hellre det i alla fall än det här...
kanske är det övergående...

God Jul!

Lite sen men det är ju bättre än aldrig, som det sägs!
Jag har haft en jättemysig jul hittills, och den är ännu inte slut!
Fått fina julklappar som en ny mobil, bakbok, skiva, bok, prenumeration, SATC-boxen,presentkort, farmorraggsockor etc. Är väldigt nöjd med alltihop!
Imorgon kommer hela tjocka släkten hit på vår årliga annandagsfest, det ska också bli jättekul!

Idag har jag och lillebror varit i Sthlm, puckad som jag var insåg jag inte all ALLT skulle vara stängt så lite besvikna blev vi men vi glömde snart att det där och hade en mycket fin dag! Vi såg på Alvin och gänget 2 och det var ju inte heller fy skam!

Nu har jag en jättemysig jul som påminelse om att julen är en Fin högtid, inte en stressig!

Puss!

Happi happi, joy joy!

Jag älskar att baka. Till en viss gräns. Idag har jag bakat lussekatter, chokladknäck, två sorters kola och saffransskorpor (som står i ugnen as we speak). Det är presenter till min käre pojkväns familj. Eller presenter, julklappar kanske det kallas såhär i juletider. 3 dagar kvar nu! Jag hoppas på en riktigt mysig jul! Jag behöver lite kvatitetsmys nu!
Jag har blivit förälskad i vår utsikt här hemma. Vitt. Vitt vitt vitt vitt. Och värmegolv på insidag, B-e-a-utiful!

Jag mår så bra, kan inte livet alltid vara såhär?

Jullov!!!!

Jag är ledig.
Vilken underbar mening! Jag vill bara säga den om och om och om igen! Jagärledig jagärledig jagärledig!
Välförtjänt. Verkligen välförtjänt! Jag har varit så trött den sista tiden, helt slut ända in i märgen. Men nu får jag förhoppningsvis lite välförtjänt vila. Baka, äta, sova, film, tv och annat såm kilngar samma klang. Heeelt underbart!!

Idag var det då julavslutning och jag vill inte låta pryd men när man börjar köra avsugningsskämt så blir man ju lite störd. Haha, jag låter Så pryd! Men aja, jag kände hur jag blev högröd i ansiktet (vilket gick jättebra till min och sofias skjortor) och jag kände mig väldigt besvärad. Men att en het Rudolf-brud i kortkort gör en avsugnings imitation på jultomten kanske gör ganska många lite ställda. Men okej, moderna tider, moderna seder... Måste kanske anamma den nya tiden, även om det innebär att man blandar in sex mellan Tomten och Rudolf.

Hjalmar kommer hit ikväll och tor mig, vi ska inte göra någonting. Jag hoppas på att det går en bra film på tv som jag ka somna till, ja, så rolig är jag!

Julpuss!

Betongklumpar kring fotleder och sinne

Jag fick en jobbig uppgift i förra veckan. De senaste 3 torsdagarna har jag och min fina Farmor åkt i till Stockholm och gått på Anhörigas AA-möten, något som verkligen var mycket bättre och hjälpte mer än förväntat. Sista gången är imorgon och tills dess tänkte de att det passade bra att ge oss en liten hemuppgift. Vi fick ett papper föreställande en glad gubbe, i och runt denna gubbe ska vi skriva saker om oss. Saker som Några av mina behov är:, Några känslor jag har, Jag skulle beskriva mig som, jag känner mig bra inuti när: etc. Och jag sitter nu och stirrar på det här pappret utan en aning om vad jag ska skriva! Vad känner jag? Hur är jag? Vad behöver jag? Jag har fått ned lite, att jag är en trygghetsjunkie är ingen hemlighet, inte för mig i alla fall, så det står med, men vad fan mer då? Jag känner inte mig själv så bra verkar det som. Nej, det är nästan att jag föredrar fysigplugget inför morgondagens Fysikprov. Magnetism och induktion, mumma! Men allvarligt, vem lägger prov sista skoldagen innan jullovet? Inte nådigt Lasse, inte nådigt.

Jag var tvungen att göra en annan jobbig sak i helgen, förlåta. Jag Hatar ordet förlåt. Men om ni tänker på det, om någon säger förlåt för något de gjort skapar den här personen ett ultimatum för dig, lite take it or leave it. Om personen har bett om ursäkt så kan den ju inte göra så mycket mer. Men alla känslor som finns kvar i den andre, i mig? Det är tydligen inte rättvist att forsätta vara arg på någon efter att personen har bett om ursäkt. Men ett futtigt, utnött och uttjtatat ord läker ingenting. Inte i mig i alla fall. Jag hatar ordet Förlåt. Värdelöst!
När jag iblend tänkter på svek, besvikelse och sorg, saker som jag tycker dyker upp alldeles för ofta i livet så blir jag bara deprimerad. Egentligen, vad kämpar vi så hårt för hela livet? Efter att "bli något", hitta sin plats? Men varför? Och vad är vitsen om livet ständigt ska kantas av smärta och svek? Ska man sluta hoppas och längta för att utesluta risken att bli besviken? Aldrig glädja sig åt saker igen? Så här nere i tankarna brukar jag inte vara men det här livet håller på att suga musten ur mig just nu.

Männiksor är svekfulla monster, med vissa undantag.

Sen skulle jag inte helt utesluta att Jean-Paul Sartre har något med den här sinnesstämningen att göra. Han är inte en humörhöjare direkt. Hoppas att julen kan väcka mitt hopp och min glädje till liv igen!

Ångest på nationell nivå

Åh, jag hatar det det här! Sitter med en uppvräkt mattenbok framför mig och en nationellt matteprov i kurs D nalkas - imorgon.
Förstår ni mig om jag säker att jag inte orkar? Nej, men om jag ska vara helt seriös så är den här känslan hemsk. Det känns inte som att jag kan någonting och det känns som att jag borde verkligen försöka göra någonting åt den saken. Problemet är att jag hamnar i nån tragisk apati och gör ingenting, förutom klagar och oroar mig.

Kan det inte bara bli imorgon eftermiddag nu! Jag hatar inför-prov-(speciellt-inför-matte-och-andra-skitämnen)-känslan. Jag vill bara gå och gräva ner mig i en grop. Hoppas att jag mår liite bättre imorgon efter skitprovet. Då blir det pepparkaksbak med Hjalmar. Jag önskar lite att jag hade en robot som jag kunde skicka iväg til skolan imorgon som kunde fixa provet åt mig och sen kunde jag ta över efter typ 13.00. Nån som har en sån robot at sälja till ett rimligt pris? Hör av dig i så fall, desperation är en väldigt obehaglig känsla!

Lögnare!

"Livet är en sexuellt överförbar sjukdom som alltid slutar med döden" - En definition av livet som jag hörde häromdagen. En sanning, eller hur? Men hur glad är den sanningen, sanningen om att vi alla ska dör och att ingen av oss är oövervinnerlig. Att alla i slutändan kommer att stå inför det okända och veta att det inte finns någon återvändo. Sanningar över huvudtaget skrämmer mig lite. De är ofta allt annan än vackra, de sårar ofta djupt och det kan ta lång lång tid innan man lär sig acceptera dem. Men hur hårda, kalla och råa de en må va så sömmer de sig alla bakom den hyllade och dyrkade ordet Sanningar. Jag kommer på nya sanningar hela tiden. Vissa sanningar byts ut mot nya under livet lilla gång och många är för smärtsama, de ignoreras. Men hur viktiga är de? Jag har aldrig levt utan sanningar, hur skulle det vara om det inte fanns några? Eller om de kanske fans men man valde bara att förneka dem allihop.
Jag är lite tveksam inför sanningar. Ibland är lögner mjukare, kärleksfullare.
Om Sanningarna är som de hårda fjärdrarna som håller sägen stabil och lagom gunging så är Lögnerna kudden, täcket madrassen och det andra mjuka som håller om dig om natten.
Utan fjärdrar skulle sängen vara alltför obekväm, visst. Men utan kudden, täcket och allt det där mjuka skulle varje natt vara kall och hård. Kan det vara så att Lägnerna är precis lika viktiga och fundamentala som Saningarna? och i så fall varför är det då så skamligt att ljuga?

En liten morgontanke från mig till Er.
Nu ska jag och min totalt odugliga högerhand (som för övrigt mår lite bättre nu) gå till skolan och se vad vi inte kan åstakomma!

Då var årets mysigaste månad igång!

Jag är Handikappad. En pepparkakshusolycka. Bränt socker är varmare än man tror.
Det ser helt groteskt ut, jag tycker att det är jätteläskigt och jag har äcklet på min hand! Jag funderade på att kanske lägga upp en bild på det men för er skull skippar jag det, vill inte ge er något obehag. Men ni kan ju föreställa er hur det ser ut på ovansidan av min stackars högerhand, den är totalt oduglig. Kunde inte spela min sista cellolektion innan lover pga den. Skit också!
Tacka vet jag Hjalmar! Vi var på bio igår, eftersom vi firade 17 månader, och vi såg Luftslottet som sprängdes (jättejättejättebra film förresten) och sen var han min persoliga uppassare resten av den dagen och den följande morgonen. Allt från att tvätta av mig sminket till att pyssla om mig när jag grät och skakade av smärtan halva natten (ja, SÅ ont gjorde det). Han är lite för bra den där Hjalmar... Men jag har aldig i hela mitt upplevt en sån smärta. Med ett liv utan benbrott och stukningar har jag egentilgen ingen aning om vad smärta är. Tills nu... ajajaj...

Läk fort snälla hand, jag behöver dig till allt matteplugg som måste göras!!!