Öppna ögon?

Jag känner mig lite grå. Inträngd i ett hörn. Jag är lite rädd. Mycket ängslig.
Jag har varit, är, naiv, blåögd. Är det bara mörkret som gör det eller är det bara mina blå öon som blir bruna igen? Jag ser mig omkring, jag ser på världen, dåtiden, nutiden, framtiden,i mitt rum, i mitt huvud, i mitt hjärta. Vad finner jag? Jag finner en alternativ sanning. En hemsk, mörk och elak sanning. En sanning som man kan gråta i timmar över men som inte kommer att försvinna för det. Det kan i alla fall vara en sanning, veta kan man ju nämligen aldrig. Och det vore skönt om den här bara visade sig vara ljug.
När jag ser på allt så blir en sak tydlig. Livet, det ljusa, vackra, glada livet kanske bara är en fasad. Ibland hör jag människor säga till mig att livets väg är kantat av tragedier. Tragedier som ska påminna oss om hur Bra vi har det eller som kanske visar oss hur vi Inte vill ha det. Att livets väg är en vacker landsväg som slingrar sig genom ett vackert landskap men gröna ängar, blå himel med vita sagomoln och en horisont som ger löften om lycka och lugn.
Fel. Fel fel fel fel.
När jag ser runt så får jag känslan av att livet är tragedier kantade av lycka.
För tragedierna som händer är inte bara små saker som misslyckade prov, tjafs och borttappade saker. De är så mycket mer. Så mycket större. Det är svek från alla möjliga håll och världar, smärta både in- och utifrån. Lyckliga saker är inte stora. Oftast inte. De är just de där småsakerna som man ska vara så uppmärksam på och som man måste lära sig se. Men i Den stora vågskålen, vad väger egentligen tyngst? Egentligen.

Usch, jobbiga tankar som inte hjälper en någonstans.
Jag vill vara glad, blåögd och naiv, hellre det i alla fall än det här...
kanske är det övergående...