Lögnare!

"Livet är en sexuellt överförbar sjukdom som alltid slutar med döden" - En definition av livet som jag hörde häromdagen. En sanning, eller hur? Men hur glad är den sanningen, sanningen om att vi alla ska dör och att ingen av oss är oövervinnerlig. Att alla i slutändan kommer att stå inför det okända och veta att det inte finns någon återvändo. Sanningar över huvudtaget skrämmer mig lite. De är ofta allt annan än vackra, de sårar ofta djupt och det kan ta lång lång tid innan man lär sig acceptera dem. Men hur hårda, kalla och råa de en må va så sömmer de sig alla bakom den hyllade och dyrkade ordet Sanningar. Jag kommer på nya sanningar hela tiden. Vissa sanningar byts ut mot nya under livet lilla gång och många är för smärtsama, de ignoreras. Men hur viktiga är de? Jag har aldrig levt utan sanningar, hur skulle det vara om det inte fanns några? Eller om de kanske fans men man valde bara att förneka dem allihop.
Jag är lite tveksam inför sanningar. Ibland är lögner mjukare, kärleksfullare.
Om Sanningarna är som de hårda fjärdrarna som håller sägen stabil och lagom gunging så är Lögnerna kudden, täcket madrassen och det andra mjuka som håller om dig om natten.
Utan fjärdrar skulle sängen vara alltför obekväm, visst. Men utan kudden, täcket och allt det där mjuka skulle varje natt vara kall och hård. Kan det vara så att Lägnerna är precis lika viktiga och fundamentala som Saningarna? och i så fall varför är det då så skamligt att ljuga?

En liten morgontanke från mig till Er.
Nu ska jag och min totalt odugliga högerhand (som för övrigt mår lite bättre nu) gå till skolan och se vad vi inte kan åstakomma!