Betongklumpar kring fotleder och sinne

Jag fick en jobbig uppgift i förra veckan. De senaste 3 torsdagarna har jag och min fina Farmor åkt i till Stockholm och gått på Anhörigas AA-möten, något som verkligen var mycket bättre och hjälpte mer än förväntat. Sista gången är imorgon och tills dess tänkte de att det passade bra att ge oss en liten hemuppgift. Vi fick ett papper föreställande en glad gubbe, i och runt denna gubbe ska vi skriva saker om oss. Saker som Några av mina behov är:, Några känslor jag har, Jag skulle beskriva mig som, jag känner mig bra inuti när: etc. Och jag sitter nu och stirrar på det här pappret utan en aning om vad jag ska skriva! Vad känner jag? Hur är jag? Vad behöver jag? Jag har fått ned lite, att jag är en trygghetsjunkie är ingen hemlighet, inte för mig i alla fall, så det står med, men vad fan mer då? Jag känner inte mig själv så bra verkar det som. Nej, det är nästan att jag föredrar fysigplugget inför morgondagens Fysikprov. Magnetism och induktion, mumma! Men allvarligt, vem lägger prov sista skoldagen innan jullovet? Inte nådigt Lasse, inte nådigt.

Jag var tvungen att göra en annan jobbig sak i helgen, förlåta. Jag Hatar ordet förlåt. Men om ni tänker på det, om någon säger förlåt för något de gjort skapar den här personen ett ultimatum för dig, lite take it or leave it. Om personen har bett om ursäkt så kan den ju inte göra så mycket mer. Men alla känslor som finns kvar i den andre, i mig? Det är tydligen inte rättvist att forsätta vara arg på någon efter att personen har bett om ursäkt. Men ett futtigt, utnött och uttjtatat ord läker ingenting. Inte i mig i alla fall. Jag hatar ordet Förlåt. Värdelöst!
När jag iblend tänkter på svek, besvikelse och sorg, saker som jag tycker dyker upp alldeles för ofta i livet så blir jag bara deprimerad. Egentligen, vad kämpar vi så hårt för hela livet? Efter att "bli något", hitta sin plats? Men varför? Och vad är vitsen om livet ständigt ska kantas av smärta och svek? Ska man sluta hoppas och längta för att utesluta risken att bli besviken? Aldrig glädja sig åt saker igen? Så här nere i tankarna brukar jag inte vara men det här livet håller på att suga musten ur mig just nu.

Männiksor är svekfulla monster, med vissa undantag.

Sen skulle jag inte helt utesluta att Jean-Paul Sartre har något med den här sinnesstämningen att göra. Han är inte en humörhöjare direkt. Hoppas att julen kan väcka mitt hopp och min glädje till liv igen!